Välkommen till världen vår älskade dotter






Äntligen, äntligen efter en så lång väntan så
bestämde sig min älskling inne i magen att nu var det dags att komma ut.

Det började redan på helgen 11 - 12 september. Jag hade förvärkar och jag kände hur dem kom tydligare och tydligare, men jag tänkte inte mer på det. Dem gjorde inte alls så ont som jag hade tänkt mig så de kunde ju inte vara nåt speciellt då, eller? :  )

Natten till den 13:e hade jag så ont att jag låg vaken hela natten, låg och klockade mina värkar som kom med allt från 20 minuters mellanrum till 2 minuter. Men eftersom jag inte var beräknad till den 19:e och var helt bobmsäker på att jag kommer gå två veckor över tiden så tänkte jag inte så mycker mer över det. Jag vet ju att det är normalt att känna av lite innan det är dags. Men än en gång så tyckte jag inte att det gjorde SÅ ont som alla säger att det ska göra.

Låg som sagt och vred på mig hela natten och på förmiddagen sen skulle jag till min läkare på kontroll. Berättade till henne att jag hade haft hela natten och att jag hade känt väldigt mycket under helgen. Hon tittade på mig och sa, ja jag tror inte att du behöver komma tillbaka på måndag, jag hoppas inte det. Jag skrattade åt henne och sa att vi ses garanterat på måndag. tji fick jag. Om jag bara hade vetat vad som väntade mig då.

När jag kom hem så var jag fruktansvärt trött, men kom fram att det inte är nån ide att sova. Tänkte att jag lägger mig tidigt istället på kvällen och sover rejält under natten. Så la mig i soffan och slöade lite och kollade lite serier : )

Just före halv sex när jag ligger och väntar på att Tommy ska komma hem så ringer pappa till mig, jag svarar och ska bara sätta mig lite bättre för att höra vad han säger när jag känner hur det börjar rinna längst benen. Jag ställer mig upp och ropar vad i helvete, pappa jag måste ringa upp dig jag tror mitt vatten gick.

Slänger på telefonen och springer på toa med min mobil. Byxorna är helt genomvåta och det slutar inte att rinna. Sätter mig på toa och börjar ringa Tommy, vart i helvete håller han hus? Jag ringer och ringer och han svarar inte. Sen hör jag hur  låset blir upplåst. Jag hör också hur Tommy börjar säga nåt, men innan han har fått fram ett ljud så skriker jag. Tommy för i helvete! Varför svarar du inte i telefon? Vattnet har gått! Tommy kommer in likblek på toan och säger VA? Har vattnet gått?

Ringer till Ullevål och får en tid att komma in klockan 20.30 och som tur är så är det lugnt uppe på födeavdelningen så vi får besked att komma direkt dit och inte till födemottaget ( tack för det )
Hon frågar om jag har börja få värkar, men det här var fem minuter efter att vattnet hade gått så då kände jag ingenting. Dem berättar till mig att om värkarna inte sätter igång innom ett dygn så blir jag igångsatt.

Tommy lagar mat och jag ligger i soffan och kan inte röra mig för att det rinner. Ringer till Angelica för att förbereda henne att nu måste hon nog hämta bilen från sjukhuset. När jag berättade att mitt vatten hade gått så tror jag hon fick lite halvpanik. Hon var nog mer nervös än vad jag var. Jag tänkte inte bli nervös innan jag blev inlagd. Då hade jag bara blivit besviken.

Tiden tills vi skulle åka kändes som en evighet! Jag fick mat och jag kände redan då att nu är det nåt som börjar krypa upp i ryggen på mig. Efter ett litet tag så kom det riktigt tätt. Då sa jag till Tommy att jag hade värkar och at vi måste nog börja klocka dem. Då låg dem på 5 minuter mellan dem. När vi skulle åka in, och observera att det är jag som har kört bil till sjukhuset så låg dem på mellan 4 och 3 minuter. Jag hade fruktansvärt ont ett tag och dem kom och gick. Vissa värre än andra. En gång trodde jag att jag skulle köra av vägen för det gjorde så ont. Trafikfara, oh ja!

När vi kom in till sjukhuset så låg värkarna på 3 minuters mellanrum och jag blev lagt in på ett rum där dem skulle kolla ctg och se att allt var bra i magen. Sen så mätte dem mina värkar och när hon såg att dem kom så tätt och så kraftigt så frågade hon om vi ville stanna över natten. Jaaaa svarade jag. Ville verkligen inte åka hem. Fick också besked att jag kunde börja få lustgas om jag ville. Men jag ville ändå visa att jag klarade litegrann så jag valde att vänta.

Halv 11 var det vaktbyte och då kom min barnmorska in. Hon hette Nina och var från Danmark, men det var faktiskt inga problem. Jag förstod allt hon sa ( det lönar sig att se paradise hotel ibland ) och hon var verkligen helt underbar. Då blev jag flyttat till en födesal och där fick jag lustgas. MEN så besviken jag blev. Jag trodde verkligen att det skulle vara höjdpunkten men det hjälpte inte alls. Hade lika gärna klarat mig utan.

Jag låg där och kved mig genom mina värkar som kom ännu tätare nu. Fick besked om att försöka vila så mycket jag bara kunde för det skulle bli en lång natt. Då var jag öppen en ynka centimeter, suck. Och jag var ju så trött, för hade inte sovit nåt natten innan heller.

Nästa gång jag frågade vad klockan var så kändes det som att det hade gått en halvtimme max, men jag hade så ont och ville nu ha epidural. Men klockan var så halv två och dem ringde efter en narkosläkare som skulle komma och ge mig smärtstillande. Det gick mycket bättre än förväntat faktiskt, iallafall med nålen som dem skulle sticka i min rygg. Det var värre när dem skulle sätta nålen i min hand vart jag skulle ha dropp. Dem stack mig på alla möjliga ställen, men fick inte till det. Tills sist efter många om och men så fick dem den i armvecket och det var ju minde skönt för jag kunde inte böja armen efter det.

MEN jag vart då besviken på epiduralen med. Jag har läst så mycket om folk som har tagit det och dem har då inte känt ett skit efter att dem har fått den. Jag har fått ligga med både epidural och lustgas och kvidit mig genom mina värkar. Men sånt är livet. Tommy såg förresten minde nöjd ut när han såg hur dem plågade mig med nålarna. Tror inte han var vidare imponerad.

Efter att jag hade fått epidural så sa jag åt Tommy att lägga sig och sova ett tag, stackaren var helt utsliten. Så han somnade som en stock och jag låg och försökte andas. Fick hela tiden pepp av min barnmorska. Hon var verkligen helt underbar.

Halv fem så var jag öppen 6 cm och jag trodde verkligen att det aldrig skulle ta slut. Det är ganska normalt att öppna sig en cm i timmen, men jag trodde aldrig jag skulle bli klar. Och 6 cm det är ju ingenting. Men sen när hon kollade igen en timme senare så var jag fullt öppen och hon sa att jag får börja krysta.

Jag väckte Tommy och sa, nu jävlar är det dags. Sen började krystarbetet. Efter några krystar så kände jag hur nånting var påväg ut. Då sa barnmorskan till mig att nu måste du ge allt, nu måste hon ut. Jag var helt slut och jag vet inte vart jag fick styrkan från men jag gav allt jag hade och höll på att trycka sönder Tommys hand men till sist så sa det plopp och hon var ute.

Men det var tyst, jag räknade sekunder. Jag hann tänka en miljon gånger varför skriker hon inte. . . men sen till sist efter 3 sekunder så hör jag hur hon börjar skrika och jag andas ut.

Den 14:e september 06.49 föddes våran dotter Lea Madeleine Ärlebrand Johnsen efter 10,6 h. Hon var 49 cm lång och vägde 3580 gram. När dem la upp henne på mitt bröst, så kom det en tår eller två. Jag kunde inte fatta att det var min dotter, att hon den underbara saken som låg på min mage hade precis kommit ut från min mage. Och hur kan man älska nåt så mycket som man aldrig förr har sett? Och hur kunde hon vara så underbart söt?

Egentligen så hade jag tänkt skriva mycket mer om livet efter födseln, men det får bli i ett annat inlägg för jag är helt slut i fingrarna :  )

Imorgon så är det två veckor sen Lea föddes och hon är helt underbar. Hon äter och växer och mår bra. Jag mår bra, och jag är så lycklig!

Caarolinee

På nya äventyr i världen med min familj!

RSS 2.0